Tänkte bara skriva lite om saknad efter vänner och familj då jag vet att det är en stor del av vad man lurar på innan man åker hemifrån, vare sig det är som au pair eller inte. När man är borta såhär som jag är så vet man ju att någon gång så kommer man ju mer eller mindra vänja sig vid känslan av att "vara utan" eller "sakna" människor man älskar. Som mamma, pappa, min lillebror, min bästa vän, mormor och morfar och sådär. I början så känns allt väldigt temporärt och jag vet ju att jag kommer komma hem så det blir lite som en nedräkning, en väldigt lång sådan men ändå. Det var även första gången jag var iväg hemifrån och utan allt jag var van vid men det kändes ändå mer spännande än jobbigt så det funkade bra från starten. Jobbigaste perioderna är ju när någon fyller år, högtider eller bara gråa dagar här då jag önskat att jag kunde ta bilen hem till bästisen eller en fika med mamma och pappa. MEN nu när det har gått ett år och jag testat alla dom där bergen och dalarna så känns det som en helt annan grej, jag bor ju faktiskt här nu. Jag saknar ingenting, jag längtar mer. Jag saknar inte någon särksilt mycket för jag vet att dom är kvar och alltid finns där om jag behöver dom och jag är ju här om dom behöver mig. Jag längtar mer, längtar tils jag får krama om dom igen, se deras ansikten och bara spendera värdefull tid ihop. Jag tycker att det är en stor skilnad på att sakna och längta, det är inte längre ett hål i bröstet utan det är mer ögonblick där jag tänker, "åh vad jag önskar att Carro var här nu" eller "idag skulle jag verkligen vilja ha en taco-kväll med min familj". Det är inte gråten i halsen för att jag tror att jag missar saker utan snarare en längtan tills vi ses igen och kan skapa minnen ihop. Sedan har jag nog tur också att min familj och mina vänner alla är såna som visar tydligt att det alltid finns ett litet hål när jag inte är med, att även om det går bra utan mig hade det varit ärligt om jag var med! Som på bilden, när man blir inmålad i sängen för att bästisen saknar våra sova-över kvällar och för att hon vet hur gott jag hade mått av att krypa ner i den nybäddade sängen.

 

Det är skönt att ha kommit till den insikten att det är skillnad på att sakna och längta. Jag är inte längre ledsen och saknar tid vi inte har ihop utan längtar snarare alltid efter att vi ska ses igen. Saknad har en liten negativ klang och det är ju inte så jag känner utan jag har som ett varmt litet moln i bröstet där alla ni är samlade och där det finns massor med längtan tills att vi ska ses igen. Men som jag alltid säger, hemma är där jag är lycklig och just nu är det här. Men det är nog till viss del också på grund av det lilla kärleksmolnet jag har i bröstet. Det gör det enklare för mig att bära med mig er alla så jag inte känner mig ensam och så att jag kan sluta sakna er och börja längta istället. Jag älskar er. Tack för att ni är världsbäst.