Igår slog den till. Den lilla ångesten och magontet. Har haft den absolut bästa semestern och Sarah föräldrar är väldigt lika mina egna, varit otroligt mysigt verkligen. Familje-tanken är påfylld med energi och kärlek och det känns otroligt skönt. Men mitt i allt det där så är det en brutalt konstig känsla som samtidigt infinner sig, vi har nu pratat svenska en hel vecka, ätit svensk hemlagad mat och det känns i ärlighetens namn som jag umgåtts med mina egna svenska föräldrar nästan. Därför blir det så påtagligt idag att jag inte ska flyga med dit, att vi precis vinkade av dom på flygplatsen med destination Sverige och jag och Sarah stod kvar och ska skiljas för att åka "hem" till oss och våra familjer. Under veckan har det kännts som att jag åkte med Sarah och hennes föräldrar från Sverige eller mötte dom här, som att mitt andra liv här aldrig har hänt nästan och nu när vi ska hem så står jag med ena foten i Sverige och andra kvar här. Så naturligt att hoppa på planet och mötas på Arlanda och hem till radhuset och få sova i mitt rum, men lika naturligt som att här ta ett inrikesflyg och sedan hämtas upp av familjen i Greensboro och hem till andra huset och krypa ner där och krama om tjejerna. Står med ena foten här och andra där, men utan en skiljevägg emellan. Så idag känns det lite extra svårt ska ni veta att inte åka hem, men ändå åka hem och känna att det känns rätt men ändå lite annorlunda. Är både här och där och jag saknar mina föräldrar mer än vanligt just idag. Ibland blir lyckan bara lite hängande i luften.