Sådär hörrni, nu var man åter på amerikansk mark!!! Mina 3 veckor i Sverige flög i ärlighetens namn förbi.. Första dagarna kändes det inte alls som mitt "hemma" och jag kände mig bara risig och missanpassad. Var som sagt sjuk, hade dålig energi och det var svårare än jag trodde att slappna av och bara vara. Men sedan gick tiden så himla fort och helt plöstligt var det bara 1 vecka kvar och det kändes otroligt vemodigt. Svårare att lämna båda mamma, pappa, lillebror och mormor och morfar, på något vis vet jag ju nur vad ett år innebär. Förra gången åkte jag ju mer ut på äventyr och visste inte riktigt vad som väntade, den här gången åker jag ju tillbaka "hem" till USA och min familj här någonstans i bakhuvudet finns också minnet av många svåra stunder där saknaden har varit så stark efter nära och kära. När man vaknar och vill gå ut i hallen och träffa mamma och ge henne en kram, dela en frukostmacka med pappa och hämta upp lillebror efter fotbollsträningen. Dom där vanliga sakerna som är så vanliga så man knappt vet att man gör dom men när det är så långt ifrån min vardag här är det svårt att inte sakna. Fick lite smak på min gamla vardag och kom ihåg hur viktiga små detaljer är för mig, bara som att ha en nyckel till min bästis lägenhet och kunna komma och gå som jag vill, låter så enkelt men nu är det helt plötsligt omöjligt igen. 

 

Det är en sådan overklig känsla att byta land över en natt, att lämna en familj i Sverige och bli upphämtad av en annan i USA. Att känna sig så hemma i båda husen, älska båda familjerna så stark och känna att det går ju inte utan vare sig det ena eller de andra. Så mitt i röran av lite "ont i magen-svårt att sova-fäller en tår ibland" så är jag ändå så fruktansvärt tacksam för hur bra jag har det. Jag kan efter 1 år ifrån alla i Sverige fortfarande bara gå hem till mina vänner och känna att inget i våran vänskap har förändrats, att ha min mormor och morfar kvar så jag kan få kila upp där och bara känna deras närvaro och läsa en bok en hel dag på deras balkong. Att få ha en mamma, pappa och lillebror som jag älskar så mycket så hjärtat nästan spricker. Jag har allt jag kunnat önska mig där i Sverige och TROTS DET kan jag sätta mig i ett flygplan och korsa världen och komma till min andra familj som har tagit in mig som att jag vore deras egen dotter och dom älskar mig så deras hjärtan nästan spricker och jag dem likaså. Ordet välsignad är det enda ord som nästan räcker, men ändå inte. För det är något särskilt när kärleken är oändlig! Tack för att alla mina människor är så himla fina och för att ni går bredvid mig i livet. Jag älskar er. Hemma är där ni är med mig! ♡